title

OBS

Sveriges Radio

Followers
Plays
OBS
10 MIN2017 MAR. 9
Play Episode
Comments
title

Details

Författarens död konstaterades av den franske filosofen Roland Barthes i en essä för femtio år sen. Mikael Timm undersöker hur det står till med den saken i dagens klimatklimat.

För närmare ett halvsekel sedan förkunnande den franske kulturskribenten och universitetsläraren Roland Barthes Författarens död. Hädanefter skulle kritiker och litteraturvetare ägna sig åt texten, inte åt författarnas liv. Författaren stod i vägen för förståelsen av verket. Ju mer man visste om författaren, desto mer krympte verket.
Artikeln väckte en med dagens ögon sett en närmast absurd uppmärksamhet. Barthes var en ledande intellektuell i generationen efter Sartre. Ja, genom boken "Mytologier" från 1957 var han internationellt känd. Men den medelålders, milde, närmast engelskt artige Barthes som aldrig höjde tonen träffade samtidens kulturella etablissemang i solar plexus med sin plädering för en textorienterad kritik.
Visserligen var han inte ensam i sin nyorientering och kanske inte ens först, men under det kommande decenniet dominerade han den kritiska debatten och satte sin prägel på flera områden utanför litteraturen: teater, arkitektur, reklam, den nu blomstrande modekritiken, fotografi.
Grunden för hans texter i olika ämnen var hans idéer om mötet mellan läsaren och texten. Istället för att läsa hur Strindberg hade levt, hur han behandlat sina fruar och hur han utifrån det skrivit skulle kritiker och läsare ägna sitt intresse åt själva texten. Ja, ni hör själva hur förlegat det låter.
Nej, författaren dog inte. Redan i galleriet på Bibliotheque de France som ordnat en utställning till hundraårsminnet av Barthes födelse, inser jag att inte ens Barthes beundrare verkar sätta texten i centrum Här finns bilder på Barthes, privata brev och anteckningar och i en ny uppmärksammad biografi finns mängder med hittills okända fakta om hans personliga liv. Undrar vad Roland Barthes själv skulle ha sagt om detta. Något ironiskt, helt säkert.
Själv minns jag hur vi satt i hans hem, stillsamt blossandes på var sin cigarr och talade om den intellektuelles ansvar. Vad bestod det av? Barthes menade den intellektuelle alltid måste bemöta utfrågare med artighet. Därför accepterade han alltid inbjudningar också till fåniga sammanhang eller krystade intervjuer. Vem som än ville veta något skulle få svar eller snarare nya frågor att fundera över. Han gjorde sina intervjuare till medskapare.
Barthes hade en mästares ödmjukhet, men Bernard Comment en av författarna i utställningsbroschyren på Bibliotheque de France, understryker att bakom denna ödmjukhet fanns också våldsamhet. Ja, Barthes invigningsföreläsning på Collège de France som uppmärksammades som hade det varit en rockkonsert, handlade om att det i varje yttrande ryms en språkets fascism.
Barthes ofta upprepade tes om att varje språklig handling innehåller våld dyker upp när jag ser två svenska dokumentärfilmer: en om förfataren Stig Larsson, en om skådespelaren och dramatikern Lo Kauppi. Bägge bygger helt på huvudpersonernas liv och personliga egenskaper. Det sägs en del om Larssons texter, men rätt pliktskyldigt. Kauppis skådespeleri eller hennes egen dramatik analyseras inte, däremot får tittaren se henne besöka släktingar och urinera vid vägkanten medan kameran följer Larsson på sjukhuset. Uppenbarligen är det huvudpersonernas liv, inte deras verk, som intresserar filmarna.
Barthes avled 1980 och numera är hans verk om inte bortglömt, så åtminstone i skugga. Jag stänger av läsplattan och dyker ned i en brevsamling med Barthes-citat.
"Die Vinterreise" var en av Barthes favoriter. Sådant minns jag, men inte alltid det han har skrivit. 35 år efter hans död är det han själv som finns kvar. Alla vet att han gillade Brahms, att han rökte cigarr, att han raggade älskare ensamma kvällar. Allt detta har han inte berättat själv, det har kommit fram efter hans död, i texter som inte var tänkta för det offentliga rummet.
Barthes skulle kanske inte ha motsatt sig att hans anteckningar publicerades...