title

OBS

Sveriges Radio

Followers
Plays
OBS
9 MIN2018 JUN 19
Play Episode
Comments
title

Details

Vi lever på många sett i en postmodern värld. Men de "postmodernister" som får skulden för den, är precis de som beskrev och varnade för vad som var på gång, säger litteraturvetaren Frida Beckman.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Varför har känslor snarare än rationalitet blivit ett vinnande koncept i samtida politik? Till och med när vi är medvetna om att den verklighet vi får presenterad för oss i våra små mediekokonger är i högsta grad relativ eller att de fakta vi matas med är som bäst alternativa, är bekräftelsen på våra fördomar förföriskt tillfredsställande. Ok, kanske var inte just det där påståendet sant, men jag känner att de har rätt i sak. Känslor och personliga åsikter, som Oxford Dictionaries online skrev när post-truth eller post-sanning blev årets ord 2016, har blivit viktigare för den allmänna opinionen än objektiva fakta.
Speciellt fascinerande är det faktum att i dagens känsloekonomi är känslostormarna extra starka kring de teorier som just tar med känslor i beräkningen. Jag tänker i första hand på postmodernistisk teoribildning. Man kunde trott att intresset för postmodernismen skulle avklingat efter dess högkonjunktur på 1980-talet och det gjorde det ett tag men på senare år, och speciellt i Sverige har de fått en renässans, men begreppet används sällan på ett genomtänkt vis utan snarare som ett löst definierat tillhygge i diverse debatter. Fel på skolan? Postmodernismen. Fel på sjukvården? Postmodernismen. Fel på regeringen? Postmodernismen. Fel på Putin? Postmodernismen. Fel på Trump? Postmodernismen. Fel på skidåkning? Postmodernismen. Fel på råbiffen? Ja, du gissade rätt, postmodernismen.
här ska målas fram en ordentlig nidbild och så ska vi använda postmodernism som en knölpåk tills begreppet blir alldeles, he he, fragmenterat.
Men hur har det blivit så här? Det är i sig fullt begripligt att postmodernismen som begrepp har återkommit med kraft för här tror jag kritikerna har rätt det är helt relevant att diskutera vissa samtida fenomen i termer av postmodernism. Sannerligen, lever vi inte i själva verket i den postmoderna skapelsens krona, med Trump som dess mest lysande ledstjärna? Från ett postmodernistiskt teoretiskt perspektiv är den postsanningspolitik som vuxit fram och som eldat under både Putin, Brexitanhängare och Trump en helt logisk vidareutveckling av vad Fredric Jameson förstod som postmodernismens äkta hälft: senkapitalismen. För Jameson, som en av postmodernismens mest inflytelserika teoretiker, är teoribildningen tätt förknippad med senkapitalistiska mekanismer som underminerar stabila värden och värderingar och lämnar allt flytande och tillgängligt för vitt skilda impulser. Kanske har den senare vidareutvecklats till vad som nyligen kallats just-in-time kapitalism för att understryka hur den uppluckring av idéer om gemensamma värden, övertygelser och narrativ som förknippats med postmodernismens födelse fortsätter att ske. 
Ja, tänk vad rätt de hade, Lyotard, Jameson, Foucault och de andra! Verkligen de senaste par åren har givit dem mer rätt än de kanske kunde ana. Allt är tillåtet, som Lyotard skriver när vi lyder under pengarnas realism. Och så tänker man att nu när postmodernismen erkänts som något mer än abstrakta akademiska teorier kanske också postmodernismens skeptiker till slut tar sig tid att läsa i alla fall ett centralt urval ur denna teoribildning. Kanske kunde de tänka att vad var de nu de sa de där 80-talsteoretikerna som försökte förklara varför vi måste modifiera tron på det rationella subjektet om vi ska förstå samtiden, som försökte redogöra för hur sanning byggs upp i enlighet med olika diskurser och som ville kartlägga orsakssammanhangen mellan senkapitalismens samtida mekanismer och individens svårigheter att begripa global politik? Kanske kan kunde de rent av vara till hjälp för oss att förstå samtiden? Lyotards ikoniska Det postmoderna tillståndet översattes...