Överlevarna

- Jag var ute på Glämsta när pappa körde ihjäl sig. Brorsan och jag stannade perioden ut. Jag var nio år. När vi kom tillbaka till stan, tåget rullade in på Östra Station, så stod mamma där i svarta kläder. De fick hon ta av sig. Det kändes inte bra, säger Jonny Seidel. Foto: Cato Lein

- Jag tror man övertolkar föräldrarnas genomgångna krigserfarenheter. Det är många människor som har det svårt och lämnar efter sig ett trasigt liv till sina barn. Jag vet inte hur mycket som beror på att mina föräldrar var i koncentrationsläger eller att andras föräldrar var alkoholister, säger Richard Harlid. Foto: Cato Lein

- Först när jag är i de tidiga tonåren får jag veta att Wanda inte är min riktiga mormor. Vi sitter i baksätet i en bil, mina två systrar och jag. Vi är på väg till mormor. Då vänder sig mamma om i bilen och säger lite argt till oss: ”Det är inte eran mormor!” - Hur reagerade du? - Det kom som en chock. Jag och mina systrar bestämde att vi aldrig någonsin skulle avslöja det här för Wanda, säger Yvonne Majlöv. Foto: Cato Lein

- He was yelling at my mother. I don´t know why. He was a frustrated fucking asshole. - You´re father? - Yeah. So for the first time I confronted him, I was 15. I told him to never speak to her like that. again And he saw that I could kill him, says Stephen Rapport. Photo: Cato Lein

# 82 – Andra generationen - Min mamma berättade att de hamnade hos Joint, en judisk hjälporganisation och där registrerades de och kunde duscha med varmvatten för första gången på flera månader. De fick nya kläder. När hon duschat klart och skulle gå och klä om sig gick hon i en lång korridor. Hon såg en kvinna närma sig i korridoren. Kvinnan var som ett levande skelett, kroppen var täckt av fläcktyfus, skinnet bara hängde. Hon hade inget hår. Ögonen var insjunkna och febriga. Kvinnan kom allt närmare mamma. Plötsligt upptäckte mamma en spricka genom hela kroppen. Då förstod hon att hon såg sig själv i spegeln, säger Janos Back. Foto: Cato Lein

- När du som barn märker att farsan blir deppig och tillbakadragen och tystnar, vad gör du då? - Vad ska jag göra åt det som barn? Min strategi blir tyvärr att också vara tyst, att ha koll på honom. Jag blir väldigt uppmärksam och fokuserar på ”vad är det som händer nu”. Jag trängde undan mig själv och mina egna behov. Strålkastaren hamnar väldigt mycket på honom, säger Jacob Hahr Lewita. Foto: Cato Lein

- Hur var din relation till dina föräldrar? - Den var bra. Jag kan inte påstå att den var kärleksfull, men de var väldigt måna om mig, materiellt och praktiskt, säger Mauritz Pergament. Foto: Cato Lein

- En gång var vi på Treblinka. Där dog min farmor. Plötsligt lät det som att någon pratade till mig, säger Pola Kudrén. - Vem var det? - Det var min mormors röst. - Vad sa hon? ”Wir zind do”, det är jiddisch och betyder ”vi är här”. Och det var hon ju. Foto: Cato Lein

- Mammas första barn dog i förlossningen, det var en flicka. Hon fick ingen grav. Det är lite märkligt, säger Fred Kudrén. - Min pappa hade en bror som dog vid två års ålder år 1900. Han har en grav på Norra begravningsplatsen. Jag och vår äldsta son har grävt fram den graven, bokstavligt talat. Vi hittade ett gravnummer och ett avbrott i numreringarna. Då sluter man sig till att under den här gräsmattan måste det finnas gravar. 10 centimeter under markytan låg ett antal barngravar, bland annat min farbrors. Han hade en liggande gravsten, 15x15 cm med en David-stjärna på, men inget gravnummer och inget namn. Foto: Cato Lein

- Jag räknar mig inte som andra generationens överlevare. Jag är barn till överlevare, säger Andrej Litwin. - Du kallar inte dig själv för andra generationen? - Nej, egentligen inte. Det är ingenting som jag råkat ut för. Jag har råkat ut för kommunismens ”välsignelser”. Foto: Cato Lein Foto: Cato Lein